Varje år som det är kräftpremiär enligt de gamla teaditionerna den 7 augusti går mina tankar till  på den tiden kräftrika sjön Ullvettern som ligger i Storfors kommun i värmländska Bergslagen. Där bodde min mormor och sryvmorfar. Den senare dog i för mig tidiga år så jag har bara lite minne av honom.

Båda varövertygade Socisldemokrater och varje gång Per-Albin Hansson hade ärende exempelvis tal i östra Värmland bodde han hos mina morföräldrar som båda var aktiva inom Socialdemokratin; mormor var ordförande i Storfors socialdemokratiska kvinnoklubb, styvmorfar somjag inte har mycket minne av var akriv inom fackföreningrörelsen inte minst i rörverket i Storfors som ägdes av dåvarande Uddeholmsbolaget. På den tiden fick man hushålla med partiets pengar och dyra hotellvistelser förekom sällan.

Min styvmorfar dog i början av fyrtiotalet. Av honom har jag knappast något mine kvar. Däremot har jag de finaste minnen kvar av mormor och det var årets högtidsstund när jag och min bror fick sätta oss på tåget på Karlstads Central, byta i Kristinehamn och åka ett kort stycke på inlandsbanan till Storfors där vi gjorde en kort promenad till mormors bostad.

Vår kusin Karl-Gustav hade båt ; en eka i den enormt fisk och kräftrika sjön Ullvettern. Hela sjön med omnejd var i Uddeholmsbolagets ägo så arbetarna som hade tillstånd att fiska kräftor förband sig att skänka tre tjog till bolaget som skulle gå till tjänstmännens kräftskiva. Det accepterades även om man i våra tider stäler sig oförstående till detta översittteri. Tre tjog kräftor i Ullvettern var emellertid snart upptagna och sedan var kräftorna i ägo av vår kusin Karl-Gustav.

Mormor var en kvinna som man hade stor respekt för och jag minns vad ängslig Karl-Gustav var om det blev sent. Jag och min bror hade inte så stora bekymmer med detta, för ovettet fick Karl-Gustav om vi dröjde. Till oss hade mornor alltid ett stående uttryck om vi inte lydde henne: " Jag skall skicka er tillbaka er till Karlstad". Nåja, det där tog vi kanske inte så allvarligt för några minuter efter var det hembakade bullar och sedan...Nykokta kräftor.

Kräftorna som vi fångat fick vi inte förtroendet att ta med på tåget och väl var det för de skulle vara nykokade när vi åt dem. Vi åt massor som mormor kokade,men de som skulle till Karlatad ombesörjde Karl-Gustav, han satte kräftorna i en låda på pakethållaren i sin gamla nittioåttakubikare och körde dem de åtta milen  mellan Storfors och Karlstad. Där emottogs de välvillig av mor som kokade dem så vi fick nykokade kräftor både i Storfors och Karlstad.

Det är underbara minnen från min barndom. Vår älskade mormor gick bort 1962 åttiotvå år gammal. I minnet finns hon alltid kvar som en av de finaste människor jag minns. Alltför sällan besöker jag numera kyrkogården i Nykroppa (Filipstads kommun) där hon och styvmorfar är begravda.